När man möter sin egen dödlighet.

Det är sådant som man inte tror ska hända en själv. Men det kändes inte normalt. Jag kollade upp symtomen och insåg att det var exakt alla symtom som jag har. Jag fick en aktuttid bara för att få det konstaterat att det är så. Jag har lunginflammation. Och jag har fortfarande lite svårt att tro det. Jag har varit oförsiktigare förr i mitt liv. Men jag antar att det är en blandning av allt, speciellt stressen och pressen som jag har utsatt mig för på senaste. Och man är så omedveten om hur man påverkar sig själv egentligen. Jag kan inte direkt påstå att jag går runt och tänker på mina inre organ om dagarna, och hur de mår. De känns oåtkomliga, och sådana plötliga sjukdomar känns avlägsna. Men man är så mycket känsligare än vad man tror. Och sådant gör mig rädd. Och aningens paranoid. Det som kretsar i mitt huvud just nu är att jag måste sluta röka. Kanske är detta det perfekta tillfället. För jag vet ju, jag vet, att det inte är bra. Och jag avskyr tanken av att jag är beroende av något. Speciellt något så farligt. Men ack så illusoriskt vänligt.

Och alla mina nära och kära tjatar nu på mig att jag ska ta det lugnt. Ta det lugnt. Sådant kan man göra i några timmar, eller en dag på stranden. Men att vara sjuk i flera dagar och inomhus, när sommaren äntligen har kommit igång, det är inte att ta det lugnt. Känslan av orättvisa gör sig väldigt stark just nu. Förra året var det vattenkoppor och vädret var strålande och på min gräsmatta solades och grillades det. Idag är det varmare än någonsin och jag ligger inomhus med lunginflammation. Where is the love? På lördag, då jävlar ska jag också ha kul.